Röda trådar

Alla Hjärtans Dag

2012-02-14T10:49:00.002+01:00

Det finns flera saker att göra för den som inte är bekväm med Alla Hjärtans Dag som en konsumtionshyllande högtid. Du kan hjälpa till så fler hjärtan fortsätter slå.

Du kan:
Skänka pengar till Hjärt- Lungfonden
Ge blod
Anmäla dig till Donationsregistret
Köpa Hjärt- Lungfondens Hjärtepins
Virka en Hjärtekatt

I Stockholm lyser Globen blodröd för att hedra Stockholms blodgivare på Alla Hjärtans dag.

Tanke #20 - Ytterligare en konsumtionshögtid

2012-02-14T09:18:00.002+01:00

Idag är Alla Hjärtans Dag. Precis som Fars Dag handlar Alla Hjärtans Dag om konsumtion. Om att lära oss att förknippa kärlek och omtanke med att konsumera. Att vi måste konsumera för att få kärlek, visa vår kärlek och sörja att vi inte har någon. Vi betingas till att finna lösningen på alla våra problem, sociala, ekonomiska och psykiska, i att konsumera varor. Det går inte att förneka på vilket sätt vår kultur ständigt premierar konsumtion. Det är i kapitalismens riskfyllda vågskål vår kultur vilar.

Läs gärna mitt tidigare inlägg om Fars Dag, där jag sammanfattar mina tankar kring konsumtionssamhället påhittade högtider.

Den arabiska vårens förväntade narrativ

2012-01-25T20:59:00.000+01:00

Det har gått 1 år sedan 25:e januari, vilket markerar årsdagen för Egyptens revolution. Det kan nog utan större debatt sägas vara den symboliska födelsedagen för den arabiska våren, även om händelsekedjan som satte igång revolutionen påbörjades redan året innan i och med Mohamed Bouazizis död. Såhär ett år senare går det att utläsa tendenser, men inte att fälla några avgöranden, gällande vad som kan eller bör hända i länderna främst berörda av den arabiska våren.

Det fanns de som trodde att Mubaraks avgång antingen inte skulle förändra något eller göra saker värre för egyptierna. När Egypten inte omedelbart blev ett demokratiskt, liberalt paradis nickade dessa nöjt och yttrade triumferande orden "vad var det jag sa?". Andra hoppades vilt och trodde att Mubaraks avgång skulle leda till omedelbar fred. Båda dessa grupper begår samma fel. De betraktar skeendet i Egypten och arabvärlden som om det:

1. Har en början och ett slut
2. Följer ett förväntat mönster av gott och ont, rätt och fel.
Kort sagt finns en relativt undermedveten uppfattning att händelserna i arabvärlden ska följa ett rent filmiskt narrativ.

Det är förstås bara möjligt att spekulera i varför den här förväntningen ligger under ytan hos många människor, inklusive mig själv. Vi följer nyheter på samma villkor som vi ser tv-produktioner. Nyheterna ska kunna hålla vår uppmärksamhet, de ska intressera oss och de ska vara kortfattade. Det är kanske därför inte så konstigt att vi då har svårigheter med att skilja fiktion från verklighet. Inte på det sättet att vi inte vet vad som är verkligt eller inte, utan genom den emotionella kopplingen. Och om vi agerar känslomässigt på samma sätt på nyheter som övrig tv kommer vi kanske förvänta oss att de följer samma mönster.

1. Nyhetsrapportering följer i många länder mönstret med att identifiera goda och onda, samt vem vi ska sympatisera med.

2. Rapporteringen sammanfattar händelser och ger oss likt filmer ett klart sammanhang att förhålla oss till.

3. Rapporteringen av en specifik händelse brukar bara fortgå en kortare period. Likt med filmer förväntar vi oss att händelsekedjan är avslutad när ridån går ner. När rapporteringen slutar så tenderar vi att glömma att i verkligheten, går inte ridån ner för de inblandade.

I verkligheten kommer det troligen ta många år innan Egypten blir, med västerländsk standard, ett demokratiskt och blomstrande land. Samma sak kan sägas för flera andra länder som Syrien där striderna ännu inte är över och diktatorn fortfarande sitter på sin tron. Det är något som oundvikligen tar tid. Bara för att kamerorna slocknar kan vi inte summera revolutionen, för den har bara börjat. Det gynnar ingen att skapa ett "Allt eller inget"-scenario där länder som Egypten eller Libyen döms ut för att den demokratiska processen inte är spikrak eller direkt. Det bör inte underskattas hur viktigt det är att bygga upp en politisk kultur och att bryta den politiska apatin. Detta innebär att man lär sig diskutera politik. I en film vill alla de goda samma sak, men en sådan konsensus är varken realistisk eller ens önskvärd då det eliminerar det demokratiska samtalet. Filmens förväntade narrativ bör inte appliceras på verkliga händelser. Det kan vara ett sätt att sammanfatta en situation men det riskerar att göra oss blinda för nyanserna i det mänskliga strävandet efter bättre villkor.

Bekräftelse inom gruppen - Juholt och medierna

2012-01-20T02:58:00.000+01:00

Den senaste tiden har vi alla fått biljetter på första parkett när Håkan Juholt långsamt malts ner av en tillsynes enig presskår. Det går inte att undvika min brist på objektivitet, som socialdemokrat. Självklart ogillar jag när partiledaren för det parti jag valt att tillhöra förlorar förtroende. Därför kommer jag inte kommentera vad Håkan Juholt gjort eller inte gjort, inte försvara eller attackera. Det här inlägget kommer handla om mediernas hantering av vad som har kallats Juholtaffären. Vi har fått se såna här rubriker. Expressen och Aftonbladet har gått i spetsen för ett skoningslöst drev och nästan snubblat på varandra i att hitta på nya krisrubriker.

Den politiska journalistiken är viktig. Det finns ett egenvärde i att politiker och deras beslut blir granskade. Det finns dock en punkt då det slutar handla om granskning och blir till en fars. Journalisterna som från början drivit upp stämningen kring Håkan Juholt började granska uppståndelsen de själva varit upphov till. De började rapportera om att Juholt hade lågt förtroende, oavsett om detta var baserat i verkligheten eller inte. När detta uttömts började det pratas om Juholts avgång.

Den process jag vill ta upp handlar om media men även andra grupper. Det kan hända att någon säger något, halvt seriöst eller utan större stöd. Sedan nämner personen det flera gånger och för varje gång det upprepas blir det till mer och mer sanning. Inom en relativt sluten grupp kan det innebära att rena rykten eller lögner görs till sanningar. I mediarapporteringen kring Håkan Juholt har mediarapporteringen gått vidare från punkt till punkt, från påstådda bidragsfusk, till lågt förtroende, till hot om avgång - utan att detta en enda gång fullständigt förankrats i verkligheten. Det har upprepats så många gånger att det förvandlats från spekulationer till sanning.

Som jag skrev tidigare, jag är partisk gällande S och Juholt. Jag förnekar inte att jag inte skulle varit lika snabb att trycka på Stopp-knappen för mediedrevet ifall det gällt Reinfeldt. Men tillslut hade jag också hittat knappen, ifall det gått så långt att politiska journalister helt förlorat perspektivet. Som det ser ut nu rapporterar inte den samlade journalistkåren utanför Sveavägen 68 nyheterna, de skapar dem och ett helt skeende.

Mytbildning - Monstertropen

2012-01-05T00:33:00.000+01:00

Min uppmärksamhet påkallades i en konversation på Twitter nyss till något som fick mig att börja tänka. Först och främst på mytbildningen som människor, främst anhängare av Sverigedemokraternas politik, har skapat kring muslimer. Det är inget nytt fenomen. Människan ägnar sig ständigt åt att stereotypisera andra grupper i samhället och har så länge vi haft stenar tillgängliga villigt kastat dem på syndabocken för våra problem, påhittade eller reella. I Sverige idag ägnar sig en högljudd grupp åt att metodiskt avhumanisera människor så att de kan rättfärdiga sitt eget hat. De har skapat en myt om "Muslimen" som är löjligt stereotyp men som går hem hos människor av samma anledning som myter av det slaget alltid går hem - för att det spelar på människors rädslor.

Andra ledet i min tankekedja handlade om en annan myt - "Vampyren". Om vi närmare betraktar dessa två myter, "Vampyren" och "Muslimen", ser vi en röd tråd gå genom mytbildningen. Båda anspelar på människors rädslor. Innan vampyrer var snygga, glittrande pojkar på bio så var de odödliga varelser som tömde oskyldiga på blod i skydd av mörkret. Steget innan dess var de praktiskt taget zombies, alltså odöda som steg ur sina gravar. I äldre tider var människan rädd för helvetet och demoner och för vad som gömde sig i mörkret. Vampyren är en myt skapad för att motsvara dessa rädslor och lever likt alla myter vidare i fiktionens värld. När människor blev rädda för nya saker förändrades också myten och gjordes om. Rädslan för det onda lever kvar. Myten om "Muslimen" anspelar på andra saker, men spelar på samma hjärtsträngar som andra monstermyter. Anhängarna av myten talar om att muslimer ska "Ta över" genom att föda många barn, tvinga alla att konvertera och tvinga på alla sharialagar. Det är muslimerna som nu är det onda som vill förändra vårt sätt att leva, som vill "Göra oss till en av dem". Där människor förr var rädda för mörkret och helvetet, är de nu mer rädda för en degeneration av civilisationen och hot mot den egna identiteten. Och vips så uppstår en myt om en grupp som eroderar det svenska samhället och den svenska identiteten. En syndabock att kasta en sten på, en myt om ett monster i solljus.

Att prata om muslimer utifrån den här myten är inte att se sanningen. Det är att bidra till bildandet av en gammal skräckhistoria där monstret är ont och hjälten måste försvara sin by/sitt land. Det är en trop som vid det här laget börjar bli rejält utsliten - speciellt för den som skamlöst vågar applicera den på verkliga förhållanden.

Om...

2011-12-19T00:23:00.000+01:00

... hur DN intervjuat Anders Borg, fullständigt okritiskt och rentav hyllande.

Tanke #19 - TV-analys (För medieanalytikern)

2011-12-14T03:49:00.001+01:00

Det största problemet med att analysera tv-produktioner är att de är extremt kontextuella. Den kontext ur vilka de producerats är också en av våra mest obeständiga, den flyktiga ögonblicksvärlden av populärkultur och samtid i förening. Att titta på t.ex. en tv-serie tio år, även ett år, efter att den sänts är att se in i en annan tid. Att analysera tv handlar därför mycket om att förstå kontexten. Det är omöjligt att inte bedöma en tv-produktion utifrån de moraliska och normativa värderingar som samspelet mellan produktion och samtid skapat i det tidsmässiga gapet mellan ens egen verklighet och produktionens. Men man får inte glömma att produktionen inte bara saknar tillgång till det samspelet utan också kan ha varit ett upphov till, eller befrämjat, en diskussion inom områden som problematiseras.

Där uppstår en konsekvens av de kontextuella aspekterna. TV är av sin natur ett ögonblick fruset i tiden som agerar enligt rådande konventioner men återspelas på bästa sändningstid i åratal efteråt. Det har därför en konserverande effekt, paradoxalt nog även om programmet på sin tid varit provocerande och flyttat fram gränserna inom vad det ämnat avbilda. Vissa produktioner är med flit stereotypa för att lyfta fram ett specifikt tema. I senare kontext verkar de cementera normer och stereotyper, just på grund av sättet de arbetade för att föra fram sitt budskap. På sätt och vis är TV-mediet därför en motsägelse i sig själv. Det utgår ifrån en strid ström av aldrig återvändande ögonblick och produktioner skapas enligt principen att fånga vår uppmärksamhet i ett aldrig sinande flow. Samtidigt bevaras dessa ögonblick för evigt och spelas upp för oss om och om igen tills vi tar till oss sensmoralen som vår egen.

Den auktoritära klappen på ryggen

2011-12-11T23:21:00.001+01:00

2010 gavs Nobels Fredspris till en aktivist som verkat för demokrati i diktaturen Kina. Detta uppskattades inte alls av den kinesiska regimen, som prompt skapade ett alternativt pris. Konfuciuspriset delades 2010 ut första gången till Lien Chan, Taiwans f.d. vicepresident, för att han hjälpt att stärka relationerna mellan Taiwan och fastlandet. I år var det alltså dags igen och den här gången är det ingen mindre än Vladimir Putin som får motta priset. Motiveringen är enligt DN att Putin stärkt Rysslands politiska och militära status samt en belöning för hans brutala krossande av sökandet efter självständighet i Tjetjenien. Putin kan här ses förstärka sin roll som "Action man". På andra bilder - påfallande ofta bär han heller inte där någon skjorta - kan han ses fiska eller göra andra macho grejer.

De senaste åren har Nobels Fredspris varit omtalat för mer eller mindre genomtänkta val. Kommittén har inte gjort sig populär då den använt sitt inflytande för att tillsynes lägga sig i pågående konflikter. Det går att diskutera om Fredpriset i vår omvälvande samtid har spelat ut sin roll. Det är ett annat inlägg. I frågan om Konfuciuspriset är det dock tydligt att där Nobels Fredspris i alla fall verkar vilja agera för demokrati och frihet, så handlar Konfuciuspriset om något annat. De två hittills utdelade prisen visar en försiktig trend. Den kinesiska regimen ser uppenbarligen aktivism, demokratirörelser och uppror som destabiliserande. Den som leder en diktatur måste naturligtvis tänka så. Folkrörelser blir otacksamma jävlar som sätter sig upp mot de som söker skapa en behövlig ekonomisk och politisk stabilitet. Därför handlar Konfuciuspriset om att belöna de som agerar för intern och extern stabilitet, genom att till exempel som Vladimir Putin slå ner mot oppositionspartier och agera för Rysslands ökade militära makt. Putin har också systematiskt gjort sig av med oligarkerna. Det är den populära benämningen på de som gjorde sin rikedom först under glasnost & perestrojka-tiden och sedan även då järnridån föll och en enorm marknad som tidigare varit monopoliserad öppnade sig. Men de som plötsligt tillhörde en i alla fall potentiellt styrande klass under 90-talet fick se sig utmanövrerade av Vladimir Putin när han kom till makten. En del, som Mikhail Khodorkovsky, har dömts till mångåriga fängelsestraff för skattebrott. I Khodorkovskys fall har Amnesty förklarat honom en samvetsfånge då misstankarna finns, liksom för många andra tidigare ekonomiskt mäktiga ryssar, att han fängslats av rent politiska skäl.

Khodorkovsky

De auktoritära regimerna, oavsett om de är renodlade diktaturer som den kinesiska eller fortfarande demokratier till namnet som den ryska, håller varandra om ryggen. Den arabiska våren måste vara skrämmande för den som trampat på sitt eget folk för att få makt. Att Nobels Fredspris i år också delas ut till en aktivist som stått på barrikaderna under det arabiska upproret, jemenitiska Tawakkul Karman, är bensin på elden. För en auktoritär regim handlar det om att Norge uppmanar till folk att bita den hand som föder den. Men medan vi fortfarande knappt har sett början på de omvälvande förändringar, goda som onda, världen står inför så syns en förändring tydligt. För första gången går det att se rakt på diktatorer och ana hur de skruvar oroligt på sig på sina guldtroner. Både Mubarak, Khadaffi och Ben Ali visade sig vara mänskliga. Då är det förståeligt att Kina vänder sig till kompisen Ryssland så att de båda kan nicka och försäkra den andra om att "Vi gör rätt, det här går över snart".

Konsumtionens Dag

2011-11-13T16:34:00.000+01:00

Idag är det Fars Dag. Vi översköljs med reklam vars budskap tillsynes är enkelt: "Fira din pappa idag". Men det är inte det egentliga budskapet. Det som ligger bakom är tesen att det enda sättet att demonstrera sin kärlek till sin pappa är att köpa honom något. Den som inte köper något ska känna skuldmedvetenhet, eftersom budskapet i all reklam är att du inte kan visa din kärlek utan konsumtion. Till och med skulden har en roll, eftersom vår kultur lär oss att lösningen på ångest är att konsumera. Konsumtion av varor eller tjänster är i vår kultur lösningen på samtliga problem. Fars Dag, och likväl andra högtider i samma anda, handlar för marknaden därför inte om förhållandet mellan dig och din närstående utan som all reklam om att skapa ett problem, ett problem som hur du än vänder och vrider på det löses med konsumtion av varor.

Det är ingen slump att Fars Dag, Mors Dag och Alla Hjärtans Dag alla saknade större spridning som högtider fram till tiden kring 60-talet. Det var då marknadsföringen började få fäste som en viktig innehavare av definitionsrätten för vår livsstil. 60-talet var konsumtionssamhällets vagga, då konsumtionen med breda penselstreck började målas upp som lösningen på våra personliga problem. Det här var brytpunkten då reklam slutade definieras av produkterna som såldes och istället kom att handla alltmer om vår idealiska livsstil - den som aldrig kommer uppnås eftersom den alltid förutsätter ytterligare konsumtion. De så kallade högtiderna som fick fäste i den här tiden handlade om ytterligare en chans att leverera leende ansikten som får vara representanter för det som endast förutsätts uppnåeligt genom de produkter som presenteras.

Häri ligger ekorrhjulet av materialismens livsstil. Fars Dag, Mors Dag och Alla Hjärtans Dag berättar historier om primärt monogam familjelycka. Den som inte har en partner får veta att just detta är vad som saknas för att komplettera ditt liv. Och hur ska man då få en partner? Det är bara att vända sig lite åt sidan och låta sig översköljas av alla produkter vars enda utgångspunkt är att skönhet innebär lycka - och man har sitt svar. Hur mycket du än konsumerar kommer du alltid få veta att det behövs något mer för att uppnå det lyckliga, fullständigt illusoriska tillstånd som du ser, ibland nästan subliminalt, flimra förbi varje gång teven är på.

Idén om kvinnan som villebråd

2011-11-12T18:19:00.002+01:00

Efter en kort diskussion med TrotzigS på Twitter var det en tanke som utkristalliserade sig. Hon skrev om irrationaliteten i att bli orolig när man som kvinna se sig om över axeln när man går i mörkret och sedan att

"... någonstans kan jag känna att samhället inte helt fördömer bilden av att män är "jägare" och kvinnor "villebråd"." TrotzigS

För att använda en i media-sammanhang sliten term så "Bombarderas" vi ständigt med mediainnehåll vars grundläggande troper i princip alltid är densamma. Här handlar det om de roller både män och kvinnor får i "spelet" om en partner. Det spelar an på den ouppnåeliga kvinnan som måste spela svårflörtad för annars faller hon i fällan av att vara för lättillgänglig och därmed inte begärlig. Mannen får därmed rollen av att alltid vara den som jagar, alltid den som tar initiativet. Om han inte får ta initiativet så kränker kvinnan hans manlighet och utsikterna för deras framtida förhållande minskar. Detta demonstreras konstant i varje amerikansk sitcom och film i den förvånansvärt ihärdiga idén om att mannen måste betala för kvinnan när de är på en dejt. Varje gång en man får för sig att dela upp betalningen blir vi påminda om att han inte är tillräckligt mycket man - och kvinnan han tvingar att betala förlorar den eteriska mystik som krävs för att hon ska förbli ett begärligt objekt.

Allt detta spelar in i den urgamla idén om att kvinnan är ett villebråd och är sålunda en stark objektifiering av henne. Eftersom hon förutsätts vara passiv eller avståndstagande medan mannen gör sina närmanden finns det inget utrymme för att hon ska förneka friarnas uppvaktning. Endast när hon gör sitt val är det hennes egna beslut. Fram till dess anses hennes avståndstagande av "Jakten" på henne endast vara en del i spelet kring hennes gunst. Inom fiktionen är detta ett alltför vanligt tema att en man jagar en kvinna som en gång sagt nej (Men ett nej är alltid ett kanske). Överfört till samhället i övrigt lär det män att de måste vara konstant aktiva initiativtagare vars mål är att få en kvinna, eller helst flera. Män reduceras till jägare och kvinnor till mål för jakten. Den som tar avstånd från någon del i denna strikta dans får stämpeln att inte vara "En riktig man" eller en "Riktig kvinna".

Till saken hör förstås också att den här tropen är oerhört heteronorm. Det uppstår inom fiktionen, speciellt inom nutida populärkomedi, ibland ett tillfälle då två män av en eller annan anledning antas vara homosexuella. I scenen säger en av männen "Vem av er är kvinnan?". Vad han egentligen frågar är vem som antar den underordnade och passiva rollen i förhållandet och vem som antas uppvakta och jaga den andra. Homosexuella förhållanden blir sålunda ofta inom fiktionen ett sätt att bekräfta det "riktiga" sättet för män och kvinnor inom ett förhållande att relatera till varandra.

Kvinnor lär sig att titta sig över axeln när de går ut då det är mörkt ute. Inte för att de tror att överfallsvåldtäkter är särskilt vanliga, utan för att de i samhället konstant reduceras till jagade objekt. Män lär sig att en kvinna säger ja om hennes motstånd nöts ner, att hennes avståndstagande inte innebär ett nej. Det överförs då inte direkt till att män jagar kvinnor på gatorna, utan snarare till en generell otrygghet hos många kvinnor. Objektifiering av kvinnor innebär att kvinnors egna känslor eller önskningar ignoreras och deras kön, skönhet eller andra yttre egenskaper premieras istället. Den som väljer att skada eller våldta måste först göra en sådan avhumanisering. Då är det inte konstigt att kvinnor som går utomhus mörka nätter håller hårt i mobilen.

Förenklandets argumentation

2011-11-08T10:50:00.000+01:00

Att få perspektiv på människors argument är alltid viktigt för att avgöra dess giltighet. Den typ av argumentation som handlar om att dra både paralleller och likhetstecken samtidigt är ett grepp i sig. När människor gör etiketter som kön, ålder, sexuell läggning osv till förklaringsmodell för ett skeende så är man ute på grumligt vatten. Särskilt när man kopplar dessa skeenden eller egenskaper till dessa etiketter och sedan förväntar sig ett visst beteende utifrån dessa, som egentligen inte säger någonting om personens tankevärld eller individuella förmågor. Man skapar alltså tecken av människor och ger dem en inneboende betydelse som egentligen inte finns där. Såsom alla tecken är arbiträra så accepterar vi dem för att använda dem i vår kommunikation, och vår hjärna lyckas förenkla verkligheten. Det är kanske ett ständigt kontrollbehov, att veta "var man har" andra. Ständigt arbetar medierna på detta sätt, senast ikväll sade Peter Jidhe i Fotbollsgalan att alla pojkar drömmer "väl" om att få "Guldbollen". Huruvida detta är sant i ett internationellt perspektiv går att diskutera, men Jidhes jobb är väl att isolera till "svenska tittare" och bibehålla den "mysiga stämningen" i kommersialismens namn. Reklamen är fullsmockad med dessa påträngande falska verklighetsuppfattningarna just för att förenklandet attraherar människan, för det blir förstås lite enklare att förstå. Men att förstå ett språk byggt på enbart tecken och symboler är väl ingen konst.

För att ta ett verkligt exempel ur journalistiken som jag läste för ett par år sedan; En journalist skriver om hur konstigt det är att "invandrarkvinnor" går ekonomiutbildningar i Sverige och har således dementerat fördomen om att invandrarkvinnor går ekonomiutbildningar genom att göra skeendet i sig till artikelns poäng. Att detta är annorlunda är artikelns vinkel. Därmed har journalisten försökt dementera fördomen genom att från början förutsätta den. Jag brukar säga att medierna försöker ständigt antingen bekräfta eller dementera fördomar och förväntningar och genom att poängtera att det är annorlunda så har man (när man försöker dementera något) så också bekräftat fördomen och resultatet blir att man bevarar status quo. Så länge medierna inte skriver förutsättningslöst så kommer fördomarna finnas kvar och när de väl skriver förutsättningslöst kommer vi undra varför vi läser skiten överhuvudtaget eftersom det inte existerar någon "vi och dom"-dramatik, då vinkeln blir för svag.

Jag har många gånger fått kritik när jag själv kritiserat på vilket sätt RFSL och medier producerar och "representerar" hbt-personer och således "de andra" i en "vi och dom"-logik. Denna kritik har främst gått ut på att kritisera mitt ethos, min person, sällan mina argument. En person hävdade att jag säkert var heterosexuell eftersom jag kritiserade RFSL, jag påpekade då att mitt resonemang gäller oavsett. Häri ligger problemet. Jag förstår att det är provocerande att jag inte vill sätta etiketter på mig själv så att argumentationsmotståndaren har några förklaringsmodeller till varför jag tänker och tycker som jag gör. Problemet är att man hela tiden försöker koppla ihop sak och person. Likaledes gäller min kritik mot en kvinnocentrerad jämställdhetsblick inom feminismen och egentligen den aktuella jämställdhetspolitiken och det politiskretoriska läge som föreligger i frågan. Logiken manligt/kvinnligt är troligen den absolut djupast förankrade vanföreställningen som människan utvecklat, ty en penis gör inte en person mer aktiv än andra i dagens impotenta samhälle. Den kritiken och resonemanget gäller i lika hög grad vare sig jag är man eller kvinna.

Slutligen vill jag säga att detta gäller i lika hög grad för Dagens Nyheter som för Aftonbladet. Att göra likhetstecken mellan människor som ideologiskt ser sig som socialister och lösnummercentrerad kommersiell press är nog just problemet jag försöker uppmärksamma.

Religiös normalisering som går utan kritik

2011-11-06T14:13:00.001+01:00

I dagens DN kan vi läsa Martin Gelins reportage om USA:s mormoner. Specifikt vill Gelin lyfta fram den omfattande PR-kampanjen som just nu syns över hela USA. Dess syfte är att ge mormonerna den sista knuffen in i mainstream och därmed avsluta den gimmick-resa som kyrkan genomfört de senaste trettio åren från marginaliserat alternativt kristet förbund till en stark politisk-religiös kraft. Precis som de evangelikanska kristna har den mormonska kyrkan insett vikten av PR, inte bara för att värva medlemmar utan också för att samla politisk tyngd. Långsamt har mormonerna normaliserats och de har tagit sig så långt som till att ha ett tungt kort i spelet om den republikanska presidentkandidatposten - Mitt Romney.

I Martin Gelins artikel framgår denna normalisering av mormonkyrkan tydligt. Stundtals för tydligt. Efter att ha läst Gelins artikel är det svårt att inte slås av hur alla mormoner framstår som normala, sunt högerorienterade, gayvänliga och familjevänliga människor. Det saknas fullständigt även en basal kritik av de konservativa, religiösa värderingar som nu - som Gelin själv vill göra gällande - tagit en plats i USA:s vardagsrum. Gelin skriver:

"Under de senaste decennierna har kyrkan kraftigt expanderat sin pr-avdelning. På huvudkontoret i Salt Lake City möts man av en våning full av mestadels unga män, i mörka kostymer och smala slipsar, som sitter och arbetar på stora Mac-skärmar. Det kunde vara en reklambyrå i New York."

När jag läst klart artikeln får jag känslan av att ha läst en broschyr skickligt tryckt av dessa unga män i mörka kostymer. Det skapar en paradoxal artikel, som börjar med att fokusera på att den amerikanska allmänhetens öppna famn faktiskt bänts upp av mormonsk PR men sedan ändå faller till föga för denna PR. Gelin citerar till exempel kyrkans pressansvarige Eric Hawkins, när han säger att polygami är olagligt och att mormoner inte ägnar sig åt det. Gelin går raskt vidare, utan att på något sätt nämna att även om polygami i sig är olagligt så finns det fortfarande platser där det utövas i namn av den mormonska kyrkan, om än inte alltid officiellt. Det finns också sekter, t.ex. FLDS, som är utbrytare från den mormonska kyrkan just för att kunna ägna sig åt polygami. Gelin går vidare med att citera en statsvetare på Utah-universitetet som talar om varför mormonerna lever 10 år längre än andra amerikaner:

"– Det som gör att mormoner generellt klarar sig bättre än amerikaner i genomsnitt är dels vårt fokus på familjen. Det går sämre för barn som växer upp i ensamstående hushåll, vilket få mormoner gör. Sedan lägger vi stor tonvikt på utbildning, vi lär oss att tala inför folksamlingar redan från tre års ålder. Vi arbetar som volontärer i högre utsträckning än några andra."

Inte heller detta uttalande får någon utveckling eller ifrågasätts. Gelin går vidare utan att ens påpeka problemet som det kan innebära med värderingar som antyds fördöma skilsmässor och ensamstående föräldrar. Problemet är inte nödvändigtvis dessa värderingar, att mormonerna fokuserar på utbildning t.ex, utan snarare att Gelin godtar detta utan kommentar som en förklaring till mormonernas påstådda lycka och arbetsflitighet. Inte ens när mormonerna, som trots allt är högerorienterade kristna, påstås vara gayvänliga ifrågasätter Gelin. Det enda Gelin verkar bevisa med sin artikel är att PR-kampanjen är mycket lyckosam - han har uppenbarligen svalt den med hull och hår.

Tomas har mailat Gelin med följande slående formulering: "... nästan till den grad att jag börjar fundera om denna artikel är en del i den enorma PR-kampanjen. Är den det?". Jag ser fram emot Gelins svar.

För en förklaring av mina åsikter om religion och politik, samt dess eventuella inkräktande på den personliga sfären, se här.

Om...

2011-11-02T11:24:00.000+01:00

... varför läkare borde förbjudas ägna sig åt s.k. "Alternativ medicin" i sin roll som läkare.

Tanke #18 Moderaternas nya kläder

2011-10-25T02:44:00.000+02:00

När ett parti vars hela idé bygger på marknadslösningar ligger förstås billiga reklamknep nära till hands för att även föra ut sin egen politik. När Moderaterna försöker retirera från sin konservativa och ständigt bakåtsträvande historia och istället kampanjar med samma begrepp som arbetarrörelsen gjort under hela 1900-talet så är det inte bara ett problem för vänstern, det är ett gigantiskt demokratiproblem. Om strategin istället för moralen/politiken fick råda i Sverige som den gör i USA skulle politikerna enbart behöva byta språk och symboler för att hitta de verkliga socialisterna eller de verkliga konservativa. Den politiska kampen har blivit mer än någonsin - med idén om marknaden - en kamp om symboler.

Problemet i detta är att hela det politiska fältet i Sverige målas om, trots att politiken ligger fast; Moderaterna sänker skatten och hävdar ändå att de bygger Sverige starkt, även om statskassan minskar och det vi äger gemensamt försvinner. De traditionella konservativa rösterna kommer läggas på andra partier, såsom Sverigedemokraterna. Förutom det växande problemet med den politiska polariseringen och tvåparti-systemet som börjar bli verklighet är den symboliska, begreppsligt strategiska politiken ett hot mot demokratin. Partierna glider åt sidorna. Sverigedemokraterna låtsas ha lämnat rasismen trots påfallande många skrämmande uttalanden med rötter i det gamla Bevara Sverige Svenskt. Socialdemokraterna försöker bli ett företagarvänligt parti och utlovar inte längre skattehöjningar.

Det farliga är att partierna försöker inte längre tycka det de tycker, de försöker av ren och skär strategi att tycka det som de tror att majoriteten kommer att nicka instämmande till; likt "Vi vill ha rättvisa!". Man försöker aggregera och konkurrera om socialisterna, om de konservativa, om kapitalisterna, om liberalerna. Man försöker få folket att bli politik-konsumenter.

En sak är dock säker; Moderaterna kommer alltid vara bäst på att vara moderater, oavsett hur nya deras kläder är.

Historierevisionism som politisk marknadsföring

2011-10-24T20:36:00.004+02:00

Tidigare har jag skrivit om hur Moderaterna mycket medvetet och strategiskt omformulerat konnoteringarna kring sitt budskap. De har re-definierat arbetarrörelsens begrepp och gjort dem till sina egna. Det är vad som gjort Moderaterna till Nya Moderaterna. Processen beskrivs bra bland annat här. Hur man inte formade politiken efter väljarna eller anpassade sig efter samtiden, utan snarare formade samtiden efter partiet. Hur hur partiet och dess nye partiledare betedde sig i offentligheten kom att forma vår syn på partiet, vi som i Sveriges befolkning. Jag skulle inte vilja säga att vi blev lurade - men vi blev knuffade i en viss riktning. Det var en i alla mått mätt oerhört lyckad kampanj. Och när Moderaterna har oss där de vill är vi beredda att tro vad de säger om sig själva - vi inser inte själva att det budskap vi finner oss yttra om partiet är en bild helt skapad av dem själva.

Så vad händer när detta tas ett steg längre? Är vi beredda att godta en omsorgsfullt skapad samtidsbild av partiet, en bild som gör åren för det Moderata inträdet till en suddig övergångsperiod - borde vi inte då vara lika beredda att godta när några få detaljer ur det förflutna får en annan betydelse? På M-stämman i Örebro för några dagar sedan antogs ett nytt idéprogram som innehåller följande formulering:

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

Vid första anblick tycks det vara ytterligare en luddig formulering utan någon egentlig substans. Men egentligen innehåller denna lilla paragraf en kraftig historieomskrivning. För Moderaterna röstade endast för allas rösträtt när deras motstånd brutits ner, de var emot sanktioner gentemot Sydafrika under apartheid-tiden och de har konsekvent motverkat alla sociala reformer - tills de sett sig slagna och då tvingats godta det. Det är ett faktum att Moderaterna inte kämpat för rösträtt, mot apartheid eller för jämställdhet. De har kämpat för de rikas rättigheter - det är fakta.

Reaktionen på denna omskrivning kom först och främst på Twitter. Om Twittertaggen och dess funktion kan du läsa kort om här. Det var en hysteriskt rolig tagg som, i sitt ursprungssyfte åtminstone, på ett endast roligt sätt hånade och parodierade hur Moderaterna bestämt sig för att ta åt sig äran för alla de reformer som genomförts under deras protester. Snart tog Expressen och Aftonbladet upp tråden. Många bloggare har också diskuterat det och en Facebook-grupp startade. Allt detta inom ett dygn. Läs gärna Björns utmärkta inlägg om M-stämman och om hur blockpolitiken verkar leda till att bara vänsterbloggare tar upp facklan och skriver om ett seriöst problem.

Tidigare ikväll lade sig DN i debatten, en milstolpe i att få upp det på dagordningen. De intervjuade Sofia Arkelsten, Moderaternas partisekreterare. Hon står tillsynes fast vid att Moderaterna vist var med och kämpade för lika rösträtt, något som helt enkelt inte är sant. Även om det, som Arkelsten antyder, skulle handla om att enskilda Moderater var för rösträtt, så förändrar det ingenting. Det finns inget luddigt eller tolkningsbart i uttalandet att Moderaterna var emot rösträtten, för som parti var de det. Det går självklart att diskutera relevansen av detta - inget parti är samma som de var för 90 år sedan. Men då borde de heller inte ljuga om det, utan gå vidare som det parti de är idag. Istället för att försöka förändra historien för att vinna politiska poänger idag.

Sofia Arkelsten

Det Arkelsten gör sig skyldig till är historierevisionism. Hon gick med i ett parti som, enligt hon själv, står för rättvisa och jämställdhet. Därför gör hon misstaget att tro att det är något partiet alltid stått för. Eller så är det precis i linje med Moderaternas processuella förändring av det politiska klimatet. De har gjort sig själva till ett parti för den enskilda människan men historien säger något annorlunda. Då påbörjas ett försiktigt skifte, så att också vår syn på vår historia förändras. Bit för bit, skalas det socialistiska Sverige bort. Kvar blir människor som Arkelsten, som bestämt hävdar att vi alltid haft en borgerlig regering.

Vi har alltid varit i krig med Eurasien.

Det är en allmänt accepterad sanning att "Vinnaren skriver historien". Men vill vi verkligen att ett parti dikterar hur vår politiska verklighet såväl som vår politiska historia ser ut?

Se även: Torbjörn Jerlerups analys av Arkelstens snurrigheter.

Tanke #17 - "Det skadar ju ingen"

2011-10-22T16:19:00.000+02:00

Här kan du läsa en notis i DN om en treårig italiensk pojke som drabbades av flertalet allvarliga symptom. Han hade lunginflammation, tappade håret och hade magsmärtor. Hans pappa valde då, att istället för att se till att pojken fick ordentlig vård, ge honom homeopatiska medel. Det fungerade inte av uppenbara skäl. När föräldrarna tillslut gav med sig och förde honom till sjukhus var det försent och han avled. En fullständigt onödig död.

Det finns gott om folk som säger att de som är emot alternativmedicin borde tagga ner, att det är okej att "Ta örtolja" mot halsont men att det först blir fel när människor tar det mot cancer. Men den här historien visar alltför tydligt hur brist på kunskap, eller innehavet av felaktig kunskap, kan få stora konsekvenser. Ifall man accepterar att anekdota bevis är likvärdiga evidensbaserade så accepterar man också okunskap. Okunskap är fienden till framgång och upplysning. Accepterar man detta kommer människor fortsätta dö, eftersom att de hellre ser till något utan bevisad effekt än till modern läkarvetenskap. Den största mördaren av människor genom alla tider, nu såväl som förr, är okunskap och förnekandet av kunskap. Den som säger "Alternativmedicin skadar ju ingen" och tycker att örtoljan mot halsen är okej, glömmer att det de gör är att förneka existerande kunskap och omfamna motsatsen istället.

Skapade identitets-motsättningar

2011-10-18T04:38:00.000+02:00

En naturlig reflex för människor är att kategorisera - omgivningen, varandra och sig själva. Vi skapar identiteter baserade på många olika saker som tillsammans utgör vår personlighet, som vårt yrke, vårt ursprung eller vår religion. Det är också där som vi relaterar till varandra och skapar gruppidentiteter. Det går alltid att diskutera hur dessa grupper fungerar och den klassiska frågan med hönan eller ägget, om exempelvis ideologiskt formade identiteter skapar oss eller om vi skapar våra identiteter, men det här inlägget åsyftar inte ta den diskussionen. (En del av just detta kommer Fredrik ta upp i senare inlägg)

Det som jag vill ta upp är när det finns en motsättning mellan våra identiteter - och specifikt när dessa är artificiella snarare än organiska. I Sverige, som länge varit sekulariserat och därför åtnjutit en relativt neutral syn på religion, har det inte funnits någon större motsättning mellan att tillhöra en viss religion och att vara svensk. Att vara muslim, jude eller hindu har inte nödvändigtvis ingått i den kategoriska identiteten "Svensk" men det har heller inte funnits någon uppenbar konflikt som skapat en omöjlighet att förena dessa identiteter i en enda människa. I andra delar av världen kan det vara en omöjlighet att förena en etnisk grupp och en viss religion i en enda människa, inte för att den personen blir olyckligare utan för att samhället skapar en klyfta mellan dessa identiteter bestående av förväntningar, fördomar och ibland djupa sociala konflikter. Tragedierna är oundvikliga - som irländska barn som mördas för att de har en katolsk och en protestantisk förälder.

I Sverige ser det alltså annorlunda ut. Det förhindrar inte att Sverigedemokraterna och människor med liknande ideologiska mål söker att skapa just en sådan motsättning. De vill påstå att mellan identiteterna "Muslim" och "Svensk" finns det en barriär omöjlig att korsa, som om det handlade om en människa som påstod sig vara på två platser samtidigt. Deras retorik går ut på att det handlar om två kulturer som varken kan samexistera eller förenas. För att skapa denna svartvita bild måste de ignorera eller omformulera flera viktiga saker:

1. En människa kan förena flertalet identiteter inom sig själv. Det går inte att definiera en människa utifrån ett enda symbolvärde.

2. Att vara "Svensk" eller "Muslim" är inte likvärdiga begrepp i den meningen att det ena är en världsreligion och det andra utgår från en homogen nationsstat. Att ställa begreppen mot varandra är därför varken korrekt eller möjligt.

3. Det finns lika många sätt att vara "Svensk" eller "Muslim" på som det finns svenskar och muslimer.

Den artificiella motsättningen mellan identiteter är ett retoriskt grepp, en förenkling som skapar en konflikt eller fördjupar en redan existerande. Syftet i det här fallet verkar mer eller mindre klart. Det är ett sätt att peka ut muslimer som bärare av samhällsproblemen. Ifall Islam och svenskhet inte går att förena innebär det att muslimer i Sverige alltid kommer ses som ett problem, oavsett hur många generationer de varit här. Skapar man den här motsättningen för människor, för det är vad retoriken åsyftar, gör man också all integration meningslös. Integration måste omedelbart förvandlas till assimilering och gränserna i princip stängas.

Om man accepterar den här förenklade verkligheten, tvingas man också godta de förenklade, orealistiska åtgärderna som dess företrädare propagerar för. Det som man istället borde göra är att inse att det inte går att se på människor på det svartvita sättet. Personliga identiteter, vare sig de handlar om klass, ras, religion eller sexualitet, är beroende och formade av samhället likväl som personen bakom. Ingen av dessa identiteter skapar exakt likadana människor med samma mål och samma livssyn.

Religion och principer

2011-10-05T22:44:00.000+02:00

Det är för tillfället något oklart ifall jag skrivit om detta tidigare. Men då det för tillfället verkar som om jag inte gjort det, fortsätter jag som planerat.

I inlägget om mina åsikter kallat principiell balans skrev jag lite om mina åsikter kring religion. För att klargöra var jag står börjar jag med att citera mig själv:

"Min princip om att låta andra människor leva sina liv kan ibland krocka med andra åsikter som jag har. Ett av de ämnen som jag brottats med är mitt ogillande av religion och min respekt för religionsfriheten. I min rannsakning av mina egna åsikter har jag kommit fram till att det inte är religiösa människor jag ogillar, utan de mäktiga föreningar som skapats för att profitera på människors tro. Därför brukar jag säga att jag ogillar organiserad religion. Det är en viktig distinktion. Om inte annat för att den distinktionen gör det möjligt för mig att argumentera för religionsfrihet i form av personlig tro. Religion är en privatsak och jag motsätter mig starkt maktfaktorn som organiserad religion utgör i offentligheten."

Religion är alltså något som hör hemma i den personliga sfären. Den personliga sfären är den aura av integritet som alla har rätt till i ett demokratiskt samhälle. Det kan dock vara svårt att dra gränslinjen mellan det offentliga och det privata. I det här fallet så är gränsen flexibel, men som ledord kan sägas att det som har att göra med vårt samhälle, politik, vård och utbildning, är något vi alla deltar i och det är därför offentligt. Platser där religionens åverkan skulle kunna skada den grundläggande rätten till exempelvis rätt vård eller en balanserad och korrekt utbildning. Det som är privat är i sin tur de delar av våra liv som står utanför det offentliga deltagandet. Även den här gränsdragningen möter ibland problem som t.ex, påpekat av Björn, när kyrkliga institutioner utför välgörenhet eller ungdomliga aktiviteter. Det har de rätt till - så länge det inte har menlig inverkan på neutraliteten av det offentliga rummet eller inverkar till att öka religiösa institutioners politiska makt. Jag ifrågasätter inte människors rätt att utföra sin religion, att be eller att tro. Det får de göra som de vill. Det jag ifrågasätter är däremot de religiösa institutionernas påverkan på politik, hur religiösa dogmer på många platser i världen får inverka på policybeslut. Om människor själva framförde sina åsikter, baserade på religiösa värderingar, hade jag varit kritisk till indoktrineringen som lett till framförandet av dessa åsikter men min kritik ligger främst med institutionen bakom.

I den offentliga sfären ska vi ha möjligheten att diskutera religionens åverkan. Den möjligheten ska inte tas ifrån oss. Men för att göra detta måste den organiserade religionen kunna betraktas utifrån. Dess företrädare skall inte ha större makt än sina anhängare, kyrkan ska inte på basis av tidigare vunna strider kunna vara en maktfaktor. Om inte annat för att religiösa idéer oftast riskerar att påverka alla i samhället, samtidigt som de är baserade på gamla, utdaterade idéer. Om människor vill framföra religiösa idéer som sina egna får de göra det - men för mig vinner det inte legitimitet om det inte kan argumenteras för utan Gud.

Den organiserade religionen är ett hot mot vetenskap och utveckling. Det har den alltid varit. Jag respekterar människors rätt att tro på vad de vill, att be och att själva välja sina moraliska värderingar - men jag respekterar inte de makthungriga organisationer som riskerar människoliv baserat på gamla pergamentrullar. Skillnaden mellan att utöva sin religion och vara ett offer för dess dogmatiska kamp för överlevnad med hjälp av indoktrinering och skrämselpropaganda kan ibland vara hårfin. I detta ingår de stora, och små, religionernas försök att "Vinna själar" genom att utöva teokratiska experiment i tredje världen eller, som scientologerna, erbjuda "Konsultationer" vid humanitära katastrofer. Det är en del av den organiserade religionens tendens att cirkla över den som visar tecken på sårbarhet, t.ex. pga ålder, utbildning eller att ens hem blivit förstört i en jordbävning.

Som avslutande ord vill jag påpeka att en debatt alltid måste föras om vilken plats religionen har i offentligheten. Det är ett faktum att den tar stor plats i den privata sfären hos människor. Det vi däremot måste ha i åtanke är att religion alltid måste kunna kritiseras, speciellt dess politiska eller samhälleliga status. Då en institution, hur gammal eller traditionell den än må vara, inte kan kritiseras kan inte heller dess funktion som stöttepelare av moraliska ställningstaganden med rätta motivera en legitimering av dessa.

Kapitalismens offer

2011-09-27T18:40:00.000+02:00

Den globala recessionen var en direkt konsekvens av den ultraliberala drömmen. Den illusoriska osynliga handen skulle ta hand om marknaden, göra den "rättvis", i den mån att orden rättvis och konkurrens sitter i samma båt. Konkurrens innebär rättvisa, sägs det. Men den amerikanska ekonomin, som med sina bläckfiskarmar påverkar hela världens ekonomi, blev aldrig präglad av så kallad "fri konkurrens". Istället monopoliserades den av privata aktörer samtidigt som allergin mot reglering skapade en marknad utan ansvar eller konsekvens. Det fanns aldrig någon anledning att bry sig om varningssignalerna för en ankommande katastrof, av den enkla anledningen att det aldrig var investmentbankerna eller låneinstituten som skulle få betala priset.

Kapitalismens företrädare offrar villigt den vanliga människan på marknadens altare för att göra de rika rikare. De gör det i namn av den fria marknaden. Den fattige är inte köpstark och saknar därför värde. I ett samhälle drivet av korporatism och kapitalism blir människovärdet ett nummer. Personer som saknar marknadsvärde blir de fattiga, de handikappade, de utsatta. När rapporter kommer som antyder att samhällets problem inte automatiskt löses med privatisering, blir näringslivets företrädare upprörda. Myten om det privatiserade samhällets förträfflighet måste bevaras till varje pris. Ett ifrågasättande av denna grundläggande premiss riskerar att leda till att människor inser hur deras individualitet är en politisk handelsvara. Individens frigörelse är ett uppbrott med kollektivet, eller ett tänkande större än en själv om man så vill. Ord som "Solidaritet" blir fula ord eftersom de konnoterar kollektiv omsorg. "Lojalitet" blir ett ord förbehållet nationalister, som i sin iver att skapa en nationell identitet endast orsakar en fullständig polarisering mellan sig själva och den kosmopolitiske svensken.

Jag anser att världen behöver lyftas ur förtryck och fattigdom. Det sker inte genom att vi skapar en enda, enorm marknad där hela länder kan säljas till IMF eller i maktvakuum följande krig får se den inhemska marknaden styckas upp som en ko för utländska investerare. Det sker inte genom privatiseringar av grundläggande mänskliga resurser, som grödor eller vatten. Det sker genom utbildning, medmänsklighet och det där fula ordet - solidaritet. Ifall västvärlden fortsätter att importera sin avreglerade marknadsliberalism till tredje världen utan insikt om konsekvenserna kommer det bara skapa en situation där istället för att klyftorna ökar inom länder så döms hela länder till fattigdom. Ty sådan är den globala kapitalismen.

Om...

2011-09-24T14:47:00.000+02:00

... religiösa, medvetna villfarelser gällande reproduktiv hälsa.

Tanke # 16

2011-09-23T03:35:00.001+02:00

Eva Franchell skriver på Aftonbladets ledarsida om Centerns klassresa. Centerpartiet har gått från att vara ett parti för glesbygden till att styras av idéer från en klick av människor som bor i Stockholms innerstad. Partiledar-bytet demonstrerar, som Franchell påpekar, denna förändring tydligt. Maud Olofsson ersätts av Annie Lööf, som fortsätter resan mot en annan sorts Centerparti.

Franchell pratar om att detta alienerat en del av partiets ursprungliga väljare, de som primärt varit glesbygdsmänniskor som sökt ett alternativ till de andra Stockholms-centrerade partierna. När trenden är att Centerpartiet går mot ett nytt slags parti lämnar de i kölvattnet rotlösa väljare som, traditionellt sett, haft låg utbildningsgrad. Samtidigt kommer det ett nytt parti in i riksdagen, ett parti som lockat till sig många rotlösa glesbygdsbor med låg utbildningsgrad. Varken C eller SD består endast av dessa väljare, inte heller finns det en direkt länk mellan att C förlorat väljare och SD vunnit dem. Men det är inte alltför långsökt att tänka sig ett scenario där de som kände att Centerpartiet inte längre företrädde deras intressen sökte efter ett alternativ utanför det traditionella etablissemanget. Redan med en känsla av att vara sviken av en Stockholms-centrerad nationell politik, är det inte svårt att se hur Sverigedemokraternas glödande mobbningsoffers-retorik var lockande.

Frånvaro

2011-09-23T03:18:00.000+02:00

Vi har varit frånvarande ett tag. Det beror på tidsbrist, inte på tankebrist. Snart är vi tillbaka med nya tankar och idéer för er att läsa och förundras över.

Principiell balans

2011-09-08T16:47:00.001+02:00

Min princip genom mitt liv, gällande hur jag ser på människor och politik, är generellt att människor ska få leva sitt liv som de själva önskar så länge det inte skadar dem själva eller någon annan. Detta kan tyckas vara en liberal tanke. Men jag är inte liberal. Snarare ser jag ytterligare en dimension till principen om människors möjligheter och det är att där inte bara ska finnas teoretiska utan också praktiska möjligheter. Marknadsliberalismen skapar teoretiska möjligheter för de flesta men praktiska möjligheter för färre. Ett samhälle där staten har en större roll ger fler möjligheter för fler människor att leva ett värdefullt liv och att ha sin hälsa, utbildning och ålderdom tryggad av ett omfattande välfärdssystem.

Min princip om att låta andra människor leva sina liv kan ibland krocka med andra åsikter som jag har. Ett av de ämnen som jag brottats med är mitt ogillande av religion och min respekt för religionsfriheten. I min rannsakning av mina egna åsikter har jag kommit fram till att det inte är religiösa människor jag ogillar, utan de mäktiga föreningar som skapats för att profitera på människors tro. Därför brukar jag säga att jag ogillar organiserad religion. Det är en viktig distinktion. Om inte annat för att den distinktionen gör det möjligt för mig att argumentera för religionsfrihet i form av personlig tro. Religion är en privatsak och jag motsätter mig starkt maktfaktorn som organiserad religion utgör i offentligheten.

Ett annat av de ämnena, som tidigare tagits upp på bloggen, är frågan om naturläkemedel. Problemet som uppstår, för mig, har synliggjorts bland annat med spektaklet när Cissi Wallin gav sig in i en debatt med skeptiker. Wallin må ha fel i mycket men hon har rätt i en sak och det är att man måste respektera människors val. Det är en balansgång mellan detta och att skydda människor från att bli avlurade pengar och tid (som kan vara oerhört värdefullt när det handlar om en person med en svår sjukdom). Det krävs inte mycket för att världen med alternativmedicin ska passera gränsen för att skada människor, för mig slutar respekten så fort falsk marknadsföring kommer in i bilden. Där Cissi Wallin anser att människor inte kan vara "Dumma i huvudet" (ungefärligt citat) så ser jag poängen med att kritisera den alternativa verklighet som dessa "mediciner" står för just för att marknadsförande av en effekt när denna är obevisad är fel. Min respekt för människors personliga val sträcker sig inte till att stödja en bransch där detta är vanligt förekommande. Min gräns dras därför betydligt tidigare än Wallins. Hennes katastrofala radioprogram där hon sätter vetenskap och tro mot varandra (Som om dessa är ömsesidigt uteslutande) som sändes på Radio 1 den 7/9 kan du lyssna på här. Hela programmet demonstrerar faran med att en person får radiotid för att propagandera för sina redan förutbestämda åsikter. I det här inlägget diskuterade jag om journalisters objektivitets-präglade ethos är en illusion. Jag är dock på det klara med att de borde åtminstone försöka uppehålla det i vad som benämns som en debatt, i ett etablerat forum med stor spridning.

När principer krockar på det här sättet tvingas jag fundera på varför jag egentligen tror som jag gör. Jag värdesätter de tillfällena. Då får jag chansen att revidera, omvärdera och uppdatera åsikter som kan vara grundläggande för mig, men som för den sakens skull inte ska få vara gömda i ett hörn och aldrig utsättas för granskning. En åsikt som är grundmurad i oss och som vi aldrig ifrågasätter riskerar att bli en fördom eller dogm som definierar oss utan att vi förstår varför. Det borde vara vi som väljer orden för att definiera våra åsikter, vi som söker efter argument och försöker formulera hur vi egentligen menar - inte att ospecificerade tankar och idéer utan grund utgör basen för hur vi ser oss själva.

De låsta (kommentars)fälten

2011-09-07T21:45:00.000+02:00

Anna Troberg, partiledare för Piratpartiet, skrev det här inlägget på SVT Debatt om hur tidningarnas nya policy med låsta kommentarsfält kan leda till nya terrordåd. Jag skrev en kommentar som jag lagt in nedanför. Ska därefter kommentera ytterligare. Vill du se Trobergs svar på min kommentar, som sagt inklistrad nedanför, så titta i artikeln.

"Bra som alltid av dig. Du sätter fingret på det som många högst uppsatta politiker verkar missa.

Som jag ofta sagt, det största hotet mot en borgerlig offentlighet, en deltagande demokrati, är polariseringen av åsikter. De extrema åsikterna ska inte accepteras men belysas så att bristerna blir uppenbara i ljuset. Vi måste alla våga ta en diskussion, först då slutar det finnas det minsta tillstymmelse till rättfärdigande av de högerextremas självpåtagna offerroll.

Kommentarsfälten kan inte vara stängda i all evighet och överallt. Men att de måste modereras är uppenbart. Inte för att det automatiskt innebär att yttrandefriheten förminskas. Diskussionen får helt enkelt föras någon annanstans eller under andra villkor. Som du skrev tidigare, Troberg, så var det lyckat när du själv deltog i kommentarerna på din artikel. Det är möjligt att, för att det offentliga samtalet ska kunna frodas, journalister måste få en ny roll. Det är nya tider nu - det är kanske inte längre möjligt att journalister endast rapporterar nyheter. De är trots allt redan ständigt med i skapandet av, inte bara rapporterandet av, nyheter. De kanske måste ta ett steg längre ut på Internet, där vi andra redan har varit del av formandet och distributionen av nyheter sedan Internets början."

Journalistens roll har i modern tid präglats av bekännande till ett visst ethos. Anledningen till att journalister kunnat få så pass mycket makt är för att de hänvisat till objektiviteten och den moraliska koden som följer med ansvaret. Journalister, och i förlängningen de medier som är dessas kanaler, har paradoxalt nog haft makt baserat på innehavet av den makten. Detta ethos är dock svåruppnåeligt och skamfilat. I och med tabloidpressens intåg har problemet uppstått att journalister haft makt utan det moraliska ansvar som många upplever är grunden till deras möjligheter. Inom journalistikens fält självbekräftas behovet av journalister, något som leder till att när världen förändras kring journalisten så förändras inte journalistiken med den. Istället är det journalistiska fältet en egen värld som bekräftar behovet av sin egen existens och sin egen makt - något som knappast gynnar ett demokratiskt samtal. Bristen på objektivitet och ett slappt förhållningssätt till det egna ethoset, är ett direkt resultat av minskad autonomi i det journalistiska fältet.

Det är möjligt att journalistens roll måste förändras. Som det ser ut idag lever många journalister knappast upp till högtravande ord om objektivitet. Det är möjligt att det enda sättet att lösa problemet med att kommentarsfälten på nätet fylls med extrema och otrevliga åsikter är att journalisten släpper taget om sargen och börjar bli delaktig i diskussionen. Detta skulle på allvar förändra hur vi ser på journalister men också vara ett sätt att skapa ordning i debatter som fått gå överstyr. Vilka som skapar, rapporterar och reagerar på nyheter är redan någonting som ofta helt saknar de naturliga gränser som gjorde reporterns jobb så viktigt. När aktören och autörens gränser suddas ut måste kanske också en helt ny sorts journalistik skapas. En som utnyttjar kommentarsfälten som en utveckling av det demokratiska samtalet, snarare än som arga insändare till lokalpressen.

Ordens makt # 3 - Valfrihet

2011-09-07T21:29:00.000+02:00

Som en fortsättning på tidigare inlägg vill jag här lyfta fram och granska ordet "valfrihet" som fått legitimera privatiseringar i välfärdssektorn. I dagens nummer av DN står att läsa en debattartikel, grundad på en rapport kring ämnet där resultatet visar att det inte finns några vetenskapliga belägg för att privatiseringar skulle öka effektiviteten i välfärden. I artikeln skrivs "Valfrihet för medborgarna kan naturligtvis betraktas som ett egenvärde. Men det kan ifrågasättas hur väl den fungerar på marknader där kunden ofta har svårt att bilda sig en uppfattning om de tjänster olika utförare erbjuder." Visst kan det ifrågasättas. Vad finns det för egenvärde i att välja något som man själv inte har en susning om det fungerar eller ej? Cissi Wallin har i förra veckan skrivit en bedrägligt upplysande artikel kring ämnet i Metro där hon hävdar att skepticism är tråkigt och att hon vill kunna ge naturläkemedel en chans, som alltså inte har någon påvisbar effekt.

Detta sökande efter vård som inte fungerar - enbart för att man själv vill testa och inte tycker att vetenskapen räcker för den uppgiften - är i sig vad ordet valfrihet innehåller. Om valfrihet handlar om att få välja vård efter egna behov så behövs just ingen valfrihet, eftersom vetenskapen och läkarna vet betydligt mer om patienternas medicinska behov än patienterna själva. Vi kommer till en situation där människor uppmuntras "att tro vad de vill" som i sig kan vara rentav farligt, eftersom det ibland leder till omdömeslöshet. Det är samma anda som hela den marknadsliberala idén vilar på, att människor "får tro vad de vill", även om de har fel. Alldeles för fel för deras eget bästa, kan det visa sig när människor till slut väljer vård som inte hjälper. Som man säger inom propagandaforskning; Människor som tror att de är fria är enklare att manipulera dit man vill.

För vidare trådar kring vad gäller patienters rätt att välja bort eller välja annan ineffektiv och placebo-dominerande vård - läs Ergos inlägg kring alternativvård och "vaccinmotståndet".

Tanke # 15

2011-09-06T16:11:00.000+02:00

Tänk er följande logiska mönster. Man inför något som kallas "den statliga vårdgarantin" som innebär att människor ska få vård inom rimlig tid. Men man tillför inte mer resurser för att korta ner köerna inom vården - alltså, man skapar inte förutsättningar för att klara av kraven. Således, man underminerar den offentliga vården. Därefter utnyttjar man läget man skapat, man börjar argumentera för privata aktörer som ska komplettera den försämrade vården. "Den offentliga vården klarar inte av att nå upp till kraven" kan man lätt hävda, särskilt då det egna partiet inte ens kopplas samman med (den stora stygga) Staten överhuvudtaget. Man skapar en situation som antingen kan hjälpas av mer resurser till den offentliga vården, eller en lathet inför att ta ansvar och istället har man ett ypperligt läge att plädera för marknadslösningar och dölja det egna misslyckandet med ordet "valfrihet" så att det ändå känns lockande. (Ordet "valfrihet" bör diskuteras vidare i ett annat inlägg.)

Den här tanken kan även appliceras på skolan. Den kan dessutom appliceras på "kampen" mot arbetslöshet, då man lägger huvudansvaret på den arbetslöse och man skapar heller inte här fler jobb, utan krav på att man banne mig ska skaffa jobb - även om det inte finns jobb att söka, eller utbildning att få. Man skapar inte heller här förutsättningar för att klara målet, man bara gör det mer pinsamt eller mer obekvämt att inte nå det. Det har vi sett med "fas 3" som mer visat människor marknadens villkor än skapat förutsättningar för arbete. Man lägger ansvaret på marknaden (något jag ska diskutera i en kommande följetong om marknadsliberalismen). Man ger inte en hjälpande hand, man pekar finger.

Tanke # 14 "Homoadoption"

2011-08-28T13:21:00.002+02:00

Kring detta med homo-adoption som alltför ofta får ett rättighetsfokus så tänker jag istället; Det handlar inte om människans rätt till barn, utan om barnens rätt till föräldrar. Alltså bör man inte centrera frågan kring att det är en "mänsklig rättighet" att få "ta över" och adoptera någon annans barn, eftersom det de facto inte är en mänsklig rättighet och att det ju är absurt att påstå att de som själva inte kan få barn ska ha en lagstadgad rättighet till andras barn. Och så länge "hbt-rörelsen" marknadsför sig som de gör och har egen flagga och egen "kultur" (vilket vissa hävdar) så tänker jag att barnen gärna får skonas från den exkluderande och isolerande kulturen som ibland utvecklas inom en "hbt-värld" (som är ett ord som RFSL använder sig av).

Däremot betyder inte detta inlägg att jag är emot att människor ska få adoptera bort barn till föräldrar där båda personerna har en homo- eller bisexuell läggning. Man kan diskutera detta med att barn behöver både en man och en kvinna att identifiera sig med. Men samtidigt är föreställningen om detta också rätt banal, då den heterosexuella normen som grundsten för en barnfamilj också cementerar bilden om kärnfamiljen för barnen. Det är väl egentligen - som proklameras i varje debatt om detta - kärlek och omsorg för barnen som är det viktigaste och inte könet på pamma eller mappa?

Min poäng är dock att lyfta fram att det aldrig kan vara en rättighet för människor som inte kan få barn att adoptera barn. Men är alla parter nöjda och glada och då ingen kommer till skada varken kort- eller långsiktigt (vilket är en god princip för allt) så ser jag inga problem med det.

En värld av grupper - del 1

2011-08-27T20:19:00.001+02:00

Ponera följande; "Alla gruppers dag" är en dag som "instiftats" för alla de grupper som själva definierat sig som grupper och som organiserat sig i dessa och nu har ett starkt behov att gå i ett demonstrationståg (alternativt parad) för att kunna "visa vilka de är" - eller bara påminna världen om att just "de" finns. Denna dag får många människor problem att välja vilket tåg de ska tillhöra, således har de problem att förenkla sin individ till en enda egenskap hos dem själva som ska få beskriva och representera hela deras väsen. Den homosexuella, svarta kvinnan behöver planera in tre olika tåg men dessa avgår samtidigt från olika platser i olika stadsdelar. Medierna vet inte längre vilket tåg de ska fokusera mest på, ty det visar sig att tågen blir ungefär lika stora. Politikerna vet inte vilka grupper de ska lyssna på och "satsa på" i kommande budgetar. De heterosexuella, vita, funktionsobehindrade, västerländska, rika männen står och tittar på eller läser en tidning och säger att det minsann var besynnerligt. Slutsatsen jag drar är följande; Det är väl tur att inga tåg krockar numera när det liberala grupp-samhället sprider sig och säljer identiteter över gränserna - för olika dagar. Det finns trots allt ett varsitt julafton.

I min värld är detta en dröm eller en mardröm. Tanken om grupper har alltid besvärat mig, då grupperna handlat om och definierat "vem man är". Jag har länge riktat kritik mot RFSL, detta har jag gjort utan att vara vare sig högerextrem eller religiös fundamentalist. Kritiken går i korthet ut på att kategoriserandet av människor gör att vi slutar se de som människor och istället ser de som produkter av fördomar och livsstilar, av identiteter och stereotyper. Grupperna får sina egna referenser och bilder, de får etiketter och egenskaper som alltför ofta inte stämmer överens med de faktiska människor som sägs synas bakom. En "grupp" i det här fallet är alltså grupper som består av människor som träffas för att de tror sig kunna identifiera sig med varandra men i realiteten ofta identifierar sig med varandras situation och de hittar en förståelse eftersom de gått igenom samma sak själva. Dessa grupper förstärks av politiska sammanslutningar som i blindhet arbetar för enbart gruppens intressen, och då det inte existerar homogena grupper (som bygger på "vem man är") med samma intressen och viljor så blir detta totalt kontraproduktivt om syftet är att bli förstådd eller. Människor är komplexa och grupper är förenklingar.

Så länge människor ses som annat än människor så kommer det att uppstå konflikter och illegitim dualism. Polariseringen är då inte långt borta och "vi mot dem"-logiken kommer inte att lösa några konflikter utan snarare trissa upp dem, inte på kort sikt, men i det långa loppet. Om människor nämligen säger att "nu ska kvinnor få det bättre" och alla tänker "ja, det är klart att alla ska ha det lika bra" så finns rester av en grupp kvar som cementerar de strukturer den vill förinta. Att säga; "Vi vill ha rättvisa" kommer inte ge rättvisa när "vi" exkluderar de människor den talar till. Att istället visa på likheter oss emellan och att frånse gruppidentiteter kommer göra att vi får leta andra bilder eller andra symboler för att lista ut vilka människor faktiskt är. För visst letar vi symboler för att förstå varför eller helt enkelt vad människor tycker. Såsom när människor drar snabba slutsatser om vilka åsikter man kan förvänta sig från en person som kallar sig "feminist" eller när människor anser sig Förstå (med stort f) hur det är att vara homosexuell då de refererar till det stora förtrycket - som ju egentligen inte existerar överallt i allas situation, förutom i bilderna och föreställningarna om det. Verkligheten är trots allt mer komplex och nyanserad. För att förstå människor måste man se människor och inte representationer av dem.

Del 2 kommer att handla mer specifikt om RFSL och feminism som lösning. Det kommer också en inlägg som fokuserar på det traditionella grupp- och kollektivtänket inom Socialdemokraterna.

Ordens makt # 2 - Barnfattigdom

2011-08-26T17:58:00.003+02:00

Ordet jag tänker diskutera är barnfattigdom. Det är egentligen inte bara ett ord utan ett begrepp behäftat med konnotationer som har djupa ideologiska rötter.

Barnfattigdom som ett politiskt slagträ är inte ett gammalt begrepp. Det nådde allmänhetens öron i sin nuvarande form när Håkan Juholt tog över som Socialdemokraternas partiledare och den efterföljande positioneringen i offentligheten. Rädda Barnen talar om en sorts barnfattigdom som är statistiskt synlig medan Juholt och den trogne Tommy Waidelich företräder en syn på barnfattigdomen som fokuserar mer på dess abstrakta konsekvenser. Socialt utanförskap som en konsekvens av materialistiska tillkortakommanden är ett vanligt fokus. De andra partierna var inte sena att följa efter Juholt och själva tala om barnfattigdom. Alla partier erbjuder förstås olika svar på hur problemet med barnfattigdom ska lösas men jag vill istället erbjuda en annan sorts kritik. En kritik av begreppet och dess vårdslösa användning i den politiska debatten.

För att göra det återvänder jag till teorin om tolkningsföreträdet eller definitionsrätten. Tänker använda mig av "Tolkningsföreträde" här. Tolkningsföreträdet tillfaller i det här fallet primärt Håkan Juholt. Han har målat upp en bild av vad barnfattigdom är och sen verkar de andra partierna mest ägna sig åt att reagera på begreppet snarare än att kritisera den grundläggande principen. Det sticker i ögonen på mig när man talar om barnfattigdom eftersom det egentligen inte finns några fattiga barn. Det är föräldrar som är fattiga och barnen kan möjligtvis leva i fattiga familjer. Att säga att ett barn är fattigt är att trycka på en etikett på det barnet för något som det inte är ansvarigt för och som det heller inte ska behöva ta ansvar för. Jämför gärna med ordet "Missbrukarfamilj". Det vore tvivelaktigt att referera till "Barnmissbruk" och mena barn som endast har oturen att födas med missbrukande föräldrar. När "Barnfattigdom" blir ett politiserat uttryck gör man också bäst i att komma ihåg att den stora majoriteten av lagförslag som kommer läggas fram, vare sig av opposition eller regering, kommer att försöka få bukt med de vuxnas fattigdom - inte barnens.

Uttrycket är alltså behäftat med ett grundläggande feltänk. Kanske för att det vinner större gehör att tala om barns fattigdom än om vuxnas. Barn är oskyldiga offer, ett automatiskt patosargument. Men det finns också en till punkt värd att diskutera. Jag nämnde tidigare att barnfattigdom är ett relativt nytt begrepp i vår nuvarande politiska debatt. Det stämmer, men det har andra konnotationer som går djupare ner i idén om den socialistiska klasskampen. Det fattiga barnet är där en symbol för den kämpande arbetarklassen, vars mest grundläggande utanförskap i skola och socialt föreningsliv är basen för en socialistisk arbetarrörelse. Socialdemokraterna har länge baserat sin politik på att det är den sortens ojämlikhet som är grunden till samhällets problem och därför bör motverkas. Men här i ser jag en motsättning och ett problem. När Håkan Juholt står på sitt podium och pekar med stadigt finger på de stackars barnen som inte får följa med på skolutflykten så inte bara berättar han om deras problem utan han skapar också de klasskillnader han önskar bekämpa. Det finns alltid en paradox i att vilja lyfta upp ett problem på det här sättet. Genom att ha tolkningsföreträdet så skapar Juholt själv ett språk som mer än synliggör underklassens kamp. Han ger andra orden för att beskriva det på hans sätt, vilket gör att den politiska debatten centreras kring, och i slutändan cementerar, klasskillnaderna mellan "fattiga" och "rika" barn. Det är ett sätt att profilera sig som kan få motsatt effekt än den önskade.

Jag själv önskar inte att man ska ignorera problemen som barn i fattiga familjer möter. Man ska aldrig sluta tala om barns problem. Men den för tillfället dominerande användningen av "Barnfattigdom" riskerar att fördjupa existerande klyftor och ytterligare öka på det redan tunga stigma som det innebär att tillhöra en fattig familj.

Ett för stort fokus på barnfattigdom riskerar också att bli en symbolisk, men i grunden meningslös, kamp. När politikerna istället för att bekämpa saker som klasskillnader och segregation, underliggande orsaker till fattigdom, ägnar tid åt begrepp med större symbolvärde, så kan riktiga åtgärder som förbättrar samhället sopas under mattan. Om diskussionen kring "Barnfattigdom" ska göra skillnad för situationen hos barn i Sverige så behövs en ändring av riktning i debatten.

Pseudovetenskapens labyrint del II - Vaccinmotståndare

2011-08-24T20:47:00.000+02:00

Det här inlägget, en fortsättning på det tidigare, kommer utgå mycket ifrån tankebrotts utmärkta argumentation emot vaccinmotståndarna. De fokuserar i sitt andra inlägg mest på Anna Wahlgren. Eftersom den kritiken är saklig och väl underbyggd kommer jag inte annat än hänvisa till det gällande kritik av hennes framhävande av sig själv som någon slags guru gällande både det ena och det andra, utan vetenskaplig basis för något av det. Se också gärna här för en mer utförlig och vetenskaplig beskrivning.

De som i det här inlägget kommer att bära epitetet "vaccinmotståndare" är människor som motsätter sig vaccination. Vissa gör det för att de tror sig ha vetenskapligt stöd för att vaccinationer är skadligt, andra av mer luddiga anledningar. Detta är en grupp som brukar uppröra mig mycket. Det är en känslig fråga och en jag aldrig kompromissar med, i min argumentation eller min tolerans. Anledningarna är flera. För det första så gäller inte motståndet mot vaccinationerna själva människorna som gör valet, utan många gör istället detta val för sina barn. Det är främst barn som drabbas. För det andra, vilket jag återkommer till senare, utgår hysterin mot vaccination från en högst västerländsk världsbild som tyvärr har negativa effekter bortanför centret för detta sätt att se världen.

Om barnen och David och Goliat

Motståndet mot vaccination innebär att små barn inte får vaccinationer mot vissa sjukdomar. Det primära argumentet för detta verkar vara att vaccinationer på något sätt antingen är dåliga för barnet eller saknar den önskade effekten. Här knyts en del av den pseudovetenskapliga säcken ihop med det jag skrev i mitt tidigare inlägg. Nämligen att vaccinationer av naturen, eftersom de ges till alla på samma snabba, smärtsamma manér, blir en opersonlig upplevelse. Det är därför lockande att se det som onaturligt. Det är också här vaccinmotståndarna börjar treva efter vad de upplever som en större sanning, nämligen att det är läkemedelsföretagen som fått oss att tro att vi behöver vaccin. Det blir en David och Goliat-situation, precis som jag tidigare beskrev med homeopatin, där det som är lockande är kanske inte så mycket idén i sig utan vad som omgärdar den. Tanken på en trevligare sjukvård, en där läkaren har tid med patienten. Vaccinationer, en spruta och sen är det klart, är förstås inte lika lockande. Läkemedelsföretagen som tillverkar vaccin blir till den onda jätten i sagan och vaccinmotståndarna till den tappert kämpande David. Om situationen målas upp på det sättet, är det psykologiskt svårt att ställa sig på Goliats sida.

Men tillbaka till barnen. Poängen med att barn får vissa vacciner är inte att fylla läkemedelsbolagens fickor, utan att utrota sjukdomar och förhindra att barn dör i dessa. Det faktum att vi i västvärlden sällan insjuknar i de många sjukdomar som gjorde barnadödligheten mycket högre några få generationer tillbaka är delvis på grund av mer sanitära förhållanden och delvis på grund av vaccinationer och andra mediciner. Det innebär inte att sjukdomarna försvunnit. Bakterierna och virusen finns fortfarande kvar och kan fortfarande döda både barn och vuxna. Föräldrar som inte vaccinerar sina barn riskerar inte bara att deras eget barn drabbas av polio, mässling eller kikhosta, utan också att deras barn för smittan vidare vilket skapar den sortens epidemier den moderna läkarvetenskapen lyckats förskona oss i västvärlden från. Små barn som ännu inte hunnit vaccineras riskeras att smittas av äldre barn som inte vaccinerats. Att vaccinera är inte bara ett personligt val, det handlar också om ens medmänniskor.

Se gärna här några exempel på vad som skulle hända om vi slutade vaccinera. Tydligt från statistiken är att den som inte vill vaccinera sitt barn på grund av en obevisad koppling till autism öppnar dörren för mängder av andra sjukdomar som kan orsaka allvarliga skador, livslånga handikapp och död. Den förälder som gör det valet omgiven av föräldrar som inte gör samma val kan känna sig relativt säker, men det är just det som är faran. Ju fler som väljer att inte vaccinera, desto större risk är det för att svårkontrollerade epidemier blir vanligare. Det ovaccinerade barnet blir skyddat av de vaccinerade och föräldrarna kan därför, erfarenhetsmässigt, tala om att det är säkert att göra det val de gjorde. Tydligen omedvetna om vilka konsekvenser det kan få.

Den västcentrerade världsbilden

Många vaccinationsmotståndare verkar vara av åsikten att de sjukdomar som vacciner skyddar mot är överdrivna eller till och med att det är nyttigt att ha dem. Men det förutsätter att man ser på saken med skygglappar och inte ens sneglar på världen utanför de sanitära sjukhusanläggningarna i västvärlden. Det förutsätter att man lever i en verklighet som slutar vid Schengen-murarna. För utanför den vackert sjukdomsfria verklighet som byggts upp innanför dessa murar dör miljoner människor varje år av sjukdomar som kan förebyggas.

Den krassa verkligheten ser ut såhär: Det behövs kapital för forskning, vaccinationskampanjer och för att bygga sjukhus samt undervisa i hur sanitet kan rädda liv. Detta kapital kan i många fall komma från västvärlden till tredje världen. Men detta kapital är, i många fall, villkorat. Faran är att om anti-vaccinationskampanjer vinner mer mark så börjar det påverka införseln av välbehövligt kapital till vaccinationskampanjer tredje världen. Användningen från organisationer i I-länder av exempelvis afrikanska länder som lekplats för att testa diverse idéer som inte fått gehör på hemmaplan är ett känt fenomen. Ofta utan att betänka de reella konsekvenserna. Som exempel kan tas påvens fördömande av kondomer i ett Afrika drabbat hårt av HIV/AIDS eller amerikanska kristnas inblandning i dödsstrafflagarna för homosexuella i Uganda. Poängen är att anti-vaccinationskampanjer riskerar att stoppa den absolut nödvändiga medicinska hjälpen till u-länder. Detta på grund av obekräftade rykten som förstärkts i en västvärld vars förskoning från vissa allvarliga sjukdomar på något sätt blivit en bekräftelse på läkemedelsföretagens konspiration - istället för att vara den yttersta bekräftelsen på att vaccinationer fungerar.

Tanke # 13

2011-08-23T16:12:00.001+02:00

Det offentliga samtalet är demokratins livsnerv. Utan ett öppet samtal, utan diskussioner, finns det ingen demokrati. När stater som haft diktatur i årtionden plötsligt finner sig i en situation där den praktiska demokratin finns inom räckhåll så räcker det inte att bara utlysa val. Ett offentligt samtal måste skapas, uppmuntras och hållas vid liv. I de första skälvande ögonblicken i en demokrati, när stabilitet verkar mer lockande än abstrakta rättigheter, måste det offentliga samtalet prioriteras. Det är det första steget mot en helt ny politisk kultur. Annars riskerar man att redan organiserade grupper, politiska, religiösa eller andra, får en oproportionerlig makt eftersom att den enskilde medborgaren saknar verktygen för att delta i en seriös kritik av rådande förhållanden.

Gästinlägg: Vem eller vad har egentligen tolkningsföreträde?

2011-08-21T23:49:00.006+02:00

Efter rasande debatter på Twitters #svpol har jag ofta loggat ur, trött på att vi ständigt stångar våra budskap till mottagare som bara är intresserad av att vinna poäng som redan är uträknade. Trött på att vi missbrukar debatten och kommunikationen som är det viktigaste medel vi har för att förstå och vidga vår kunskapsbank när vi tolkar vår omvärld. Att göra seriösa försök att förstå våran gemensamma plätt i universum är att skaffa sig viktiga ingredienser för att kunna förändra den. Eller kliver jag in i en debatt på nätet för att åstadkomma - absolut ingenting ?

Och kan jag då inte lika gärna låta bli?

I människans högst individuella minnesbank finns många millimeterutrymmen för gamla minnen, smaker, dofter, förnimmelser och tankar som vi inte ens längre är medvetna om. Dessa minnen traskar vi runt med, och när vi tolkar vår omvärld lägger vi till den nya informationen till det som redan fanns lagrat.

Klick, klick. Nytt. Ny formation.

Ny plattform har skapats när vi fortsätter vår livsresa bland medmänniskor, tankar och det ständiga flödet av information.

Betänker man detta kan man ställa sig frågan om det verkligen finns en sanning, när det bygger på så många människors olika minnesbanker och filter att försöka förstå vår kontext med. Vi bär alltid med oss våra egna filter när vi tolkar ny information och ingen kan tolka den på exakt samma sätt.

Är det hotfullt mot mina övertygelser?

Eller befriar det mig från att aldrig tycka mig ha mandat att kunna ifrågasätta det jag tror att jag tycker eller hör?

Igår var jag på biblioteket för att låna böcker om rasism, invandring och vårt mångkulturella samhälle som grund för nytt skrivande. När författarna som finns representerade bland hyllorna beskriver faktainnehållet i den litteratur jag väljer, ska jag vara klar över att den vävs ihop med författarnas egna analyser. De har alltså, precis som oss alla andra, redan tolkat sin omvärld. Betydelsen av att det står Fil.kand framför författarens namn, blir då att vi blint litar på att dess åsikt är ett rättesnöre vi kan referera till som en sanning. Jag är högst personligt väldigt kritisk till hur vi utan större reflektion litar på källhänvisningar till olika statistiska undersökningar och artiklar i ämnen vi diskuterar med andra. Tilliten vi har till hur andra har tolkat omvärlden, utan att ens orka ifrågasätta den och tänka efter med vilka grunder de gjort den, är alldeles för onyanserad.

Ändå har det blivit ett verktyg för att kunna bemästra samtalet på nätet, där det ständiga ropet efter referenser har blivit ett krav för att få delta i debatten med argumentet att du annars inte har grund för något tyckande alls. Det är givetvis mycket bra och bitvis också mycket viktigt att stärka och bygga upp sina argument med hänvisad grund, men statistik, artiklar och undersökningar bör användas ödmjukt och inte som en härskarteknik för att tysta debatten.

Vi behöver uppmuntras till kritiskt tänkande och att lyssna på vad andra faktiskt försöker förmedla till oss. Jag säger inte att allt är osant, jag menar att vi behöver vara extremt noga med att sondera var informationen kommer ifrån och vad den faktiskt vill säga. Bakom varje uttryckt åsikt finns en människa. Och bakom den en till, och en till. Och det gäller även för oss.

En grundtanke om man vill kommunicera är att utforma budskapet så att tolkningsutrymmet blir så litet som möjligt för den du pratar med. Det handlar inte om att förutsätta att mottagaren är dum eller korkad, utan just det att vi helt naturligt tolkar budskap på olika sätt. Skala av så mycket som möjligt och försök att undvika allt för mycket värdeladdade begrepp som kan vara svåra att kommunicera.

Ett annat begrepp som också hänvisas till i debatten är sunt förnuft, något som vi gärna ropar till när ingenting annat fungerar. Som en gemensam och odefinierad norm som då per automatik delades broderligt ut av högre makter mellan oss medmänniskor strax efter evolutionen. Det mest oanvändbara begrepp som finns är ju som du kanske förstår just - sunt förnuft. Vi kan aldrig vara så naiva att vi tror att sunt förnuft är något som är gemensamt. Vill du bryta nya marker bör du nog istället rikta in dig på att försöka förstå hur andra människor resonerar och förstå var den personen kommer ifrån. Läs en bok. Hey, läs två. Häng med i din omvärld, res och upptäck nya kulturer. Prata med människor, lyssna. Men framförallt, var medveten om dina filter och var du kommer ifrån. Öppna upp för möjligheten att din värld kan förändras.

Men det är ju så satans jobbigt att vi oftast hellre avstår?

av Jorgensdotter

Röda Trådar i de sociala medierna

2011-08-21T23:15:00.000+02:00

Vi finns inte bara i bloggform, utan du kan också hitta oss på Facebook. Ergo har ibland även en tendens att twittra.

Hitta oss, gilla oss, följ oss - men framför allt, tänk!

Tanke # 12 Idéerna

2011-08-15T16:07:00.004+02:00

De riktigt stora idéerna, de där med de verkligt stora orden, har de någonsin haft en innebörd? Håller idéerna på att komprimeras och översättas till en ny epok, där vi inte längre behöver argumentera för dem, där vi bara förutsätter dem och aldrig försvarar dem? Där idéerna bara blir tomma ord och retorik utan vidare innebörd, och inte minst, där de stora orden plötsligt kan betyda något helt annat, så att man ändå får samma nedärvda känsla?

Den fria tanken - hägring eller oas?

2011-08-12T16:54:00.000+02:00

Konceptet "Fri tanke" tycks vid första anblicken vara enkelt att greppa. Det är en tanke som är fri från påverkan, en tanke som kan uttryckas fullständigt ocensurerad. Men "yttre påverkan" kan vara svårt att definiera. Den dekonstruktivistiskt lagde skulle kunna säga att eftersom vi alla lever i en värld tolkad av språket är vi också helt utlämnade till det. Det finns inget sätt att kommunicera med våra medmänniskor utan att använda de gemensamma koder som utgör kroppsspråk och talat språk. Tanken, även om vi inte delger den med andra, stöter på samma begränsningar. Studier har gjorts som visar att även en människa med basal kunskap i att läsa och skriva får ett mer abstrakt tänkande jämfört med analfabeten. Den med fullständiga läs- och skrivkunskaper har i sin tur tillgång till ett långt större ordförråd och med det följer möjligheten att föreställa sig saker som är mindre konkreta och mer abstrakta. På ett dekonstruktivistiskt plan är vi därmed försvarslösa offer för språket och vår socialiserade tolkning av verkligheten. Vi kan inte föreställa oss något vi inte kan föreställa oss.

Det är kanske så, att den fria tanken endast existerar när vi har möjlighet att se bortom det som begränsar oss. När vi höjer oss ovanför det omedelbara. Det behöver inte bara gälla det rena språket utan också mer generellt hur vår tolkning av verkligheten fungerar. I så fall är den fullständigt fria tanken omöjlig att uppnå, en slags utopi där man står utanför sin egen världsbild. Men om vår kommunikation med omvärlden är ett ständigt utbyte av konnotationer och denotationer så innebär det att den människa som mot all förmodan skulle nå ett stadium utan språkliga, fysiska eller formella hinder för att tänka - aldrig skulle kunna delge oss det.

För att höja resonemanget från det dekonstruktivistiska, låt mig istället fokusera på det motsatta för ett ögonblick: Den fria tankens plats i en konkret diskussion. De problem som jag stött på i mina diskussioner på Twitter är först det uppenbara - 140 tecken är knappt plats för en mening, än mindre en fullständig tanke. Den andra är att formatet leder till en cirkelargumentation som lätt gör den diskussionslystne frustrerad. Diskussioner riskerar att inte leda någonstans eftersom ingen har plats att förklara sig på eller kunna ifrågasätta premisserna för den andres uttalande. Detta kan lyftas upp till en högre nivå, diskussionen som grund till demokratin. Är platser som twitter ett hot mot den fria tanken eller ett främjande av den? Begränsningen av det offentliga politiska samtalet till 140 tecken är kanske synonymt med det framgångsbesatta konsumtionssamhället där politik förvandlats till rubriksättning och mediernas löp avgör vad vi röstar på. Det innebär inte nödvändigtvis att Twitter eller andra sociala medier är ett hot. Det innebär snarare att det tillkommer en dimension av vad det innebär att vara en fri människa och att kunna tänka fritt.

Frågan om den fria tanken kvarstår oavsett uttrycksform. Ifall vi vill se det som en abstraktion, en tanke utan tolkning eller influenser, måste vi behålla det som något konceptuellt utan krav på realisation. Då är den fria tanken en koncept som hjälper en att förstå hur vi ständigt tolkar världen omkring oss och hur gemensamma denotationer med människorna omkring oss skapar identiteter. En konkretisering innebär att vi kanske måste betrakta den fria tanken som något nödvändigt för att behålla en politisk diskurs i en verklighet som spinner allt snabbare.

Om...

2011-08-12T13:37:00.000+02:00

... David Camerons odemokratiska och skrämmande reaktion på kravallerna i Storbritannien.

Identiteten - en återblick

2011-08-12T12:03:00.000+02:00

Återigen, ett gammalt inlägg. Har redigerat lite men är i övrigt samma. Syftet är att skapa vidare debatt och att inlägget ska agera som en språngbräda och inspiration för många inlägg här på Röda Trådar kring vad kön och identitet är.

Identiteten - Ursprungligen publicerad 2011-05-18

Könet är inte statiskt. Vilket biologiskt kön man har motsvarar inte alltid hur en inre ser ut. Oftast finns det en korrelation mellan det biologiska och interna könet men för den sakens skulle behöver man inte vara bekväm i de begränsningar som åläggs det könet. Det som skaver kan vara förväntningarna som kommer med att vara kategoriserad som antingen kvinna eller man. Det förvånar mig ibland hur människor kan tro att könet, denna komplicerade process av kemikalier och socialisation, är på något sätt undantaget förändring. Samma sak med sexualiteten, som är en annan sak men likväl anser vissa att den är fullständigt statisk. Våra hjärnor är komplicerade ting.

Min hjärna föredrar lugn musik med gitarrer och starka röster. Det finns ingen knapp i frontalloben som man kan trycka av så att jag börjar gilla hårdrock. Min musiksmak är svårdefinierad därför att det inte är en effekt, inte en enda kemikalie som gör att jag tycker om den musik jag gör. Samma sak med mitt kön. Jag känner mig fullständigt bekväm som kvinna men precis som vissa människor föredrar hårdrock för att deras hjärnor fungerar annorlunda så händer det att vissa inte känner sig som kvinnor fast deras yttre kön formats på det sättet. Kroppen är så enormt komplicerad och vi är allihop slumpmässiga hopkok av gener, socialisation och ifall vår mamma åt fisk från Östersjön under graviditeten. Det innebär inte att könet är att jämställa med vår musiksmak, att det är lika flyktigt. Däremot tror jag det är lätt att se förbi på vilket sätt vår uppväxt skapar vår bild av vad de olika könen innebär, vilka attribut vi associerar med det. Det biologiska könet finns oundvikligen där, men vi väljer själva hur vi ska relatera till det. Det finns en poäng i att inte se människor som ställföreträdare för sitt kön. Om vi ser person som kategorier, slutar vi se dem som människor.

För mig personligen är det svårt att relatera till den i vissa läger fullständiga tron på kön och sexualitet som knappar som trycks, entydiga val som i ett formulär. Knappen för man, knappen för kvinna, knappen för homosexuell eller heterosexuell. Det finns inte två sorters näsor som alla människor har, det är inte antingen eller. Utan alla har en näsa som, ifall vi tittar riktigt noga, är unik. Vad är det som säger att samma unikhet inte finns på insidan?

Internet och verkligheten

2011-08-09T21:36:00.005+02:00

Jag hakar på föregående retor i just tanken kring internet som fristad för extrema åsikter och naiv dualism. Med internet som kommunikationsmedel, som ett "demokratins" medium där vi föreställer oss ha samma förutsättningar till ordet och möjlighet att påverka debatten, frodas en attityd ibland, där vi inte längre behöver vara rädda för att bli anmälda, oavsett hur upproriska och trotsiga våra åsikter ter sig.

För mig är det rentav provocerande när människor argumenterar för saker som de naivt enbart tror på och aldrig ger belägg för - frånsett de Sd-anhängare som refererar till statistik som visar sig vara anpassad för att hjälpa en ideologisk ståndpunkt, som annars skulle vara totalt oacceptabel. Så leker internets medskapare också med definitionsrätt, se Ergos inlägg "Tankar kring Sverige - en återblick".

I en marknad av åsikter och bilder kommer de enklaste och mest minnesvärda åsikterna och bilderna att få grepp, eftersom de förstås av flest människor. Utan några som helst seriösa instutituioner för fakta på internet vore det rena kaoset, då många som tidigare inte använt diskursen vetenskap börjat göra små tappra steg till den stora vetenskapen, i eget syfte förstås. Vårt språk på internet tillåter inte ironi, vilket gör det möjligt för att myter skapas och sprids, rykten blir verklighet, såsom fördomar och den naiva dualismen får en status av sanning. Antingen är du emot oss, eller med oss. Det är dels denna polarisering på internet som jag ser som ett problem, men också den än större identifikationen som bygger på diskursen om grupper. (Detta ska jag återkomma till i min kommande följetong kring "grupper".)

Medierna är skapare av "föreställda gemenskaper" och när människor agerar på internet som både mottagare - må så vara av eskapism, identifikation, enkel kommunikation osv - och samtidigt som sändare - nå ut med budskap, debattera, underhålla, skämta osv - så får vi en paradoxal verklighet där vi både tolkar information, vidarebefordrar och tillför ny information och nya budskap och därmed nya föreställningar och gemenskaper.

Kanske är det så, att när den "vanlige medborgaren" blir reporter och bråkar om definitionen om verkligheten, så ser densamme också ser problemen med att täcka in allt i den faktiska, komplexa verkligheten, och därmed misslyckas gång på gång att göra en relevant analys. Resultatet blir subjektiva verkligheter som staplas på varandra och aggregerar gemenskaper på samma sätt som "missuppfattade" partier.

Tanke #11 Nät- och kvinnohat

2011-08-09T17:18:00.001+02:00

Ibland surfar jag runt på SvD och DN och kommer till artiklar skrivna av kvinnor. Artiklarna kan vara bra eller dåligt skrivna, ibland håller jag med om åsikterna de framför eller så gör jag det inte. Men varje gång jag surfar in och ser att skribenten är kvinnlig och kommentarsfältet öppet, anar jag vad som ska komma. Speciellt i de fall då ämnet snuddar vid en obekväm mans- eller kvinnoroll eller de normer som omger dem, attackeras skribenten skoningslöst i kommentarerna. Det kommer saklig, verklig kritik men den kan dränkas i den närmast misogyna rotvälska som spys ut över skribenten. Vissa skribenter som tidigare gjort sig kända för att inte skräda orden gällande vad det faktiskt kan innebära att vara kvinna, som Ann-Charlotte Marteus, får finna sig i att varje åsikt degraderas till ett tecken på den feministiska konspirationen.

Kajsa Haidl skriver om hur näthatet slår hårdare mot kvinnor. Tonen är hård på nätet. Alla människor som spenderat tid med att kommentera ser hur alla grupper och alla kommentatorer får en släng av sleven. Men anledningen till att jag väljer att ta upp hur kvinnor bemöts på Internet är att det också är en konsekvens av mentaliteten att "Allt är tillåtet" på Internet. Åsikter som man trodde förpassats ut i den periferi som är de sista rökfyllda herrummen, som att en kvinna skulle skärpa sig om hon "bara fick en kuk i sig", har återvänt med full styrka. Och rätten att trakassera kvinnor, genom kommentarer, hotmail, telefonsamtal eller brev, legitimeras i samma anda som de mest extrema åsikterna. Rätten att säga vad som helst och den totala avsaknaden av ens självcensur gör att vi kanske måste omvärdera att vi inte ser nätet som "Verkligheten". För det blir alltför verkligt när de åsikter som skapas och frodas på nätet kryper på oss och följer med oss i världen utanför, tills klimatet på Twitter och Stortorget blir svårt att skilja på.

Tankar kring Sverige - en återblick

2011-08-09T00:54:00.000+02:00

Det här inlägget publicerade jag ursprungligen på en annan blogg, som nu är stängd. I en diskussion om nyspråk insåg jag att relevansen kvarstår, inte bara för den moderata politiken utan också när Sverigedemokraterna använder nyspråk. Eller varthelst kampen gällande definitionsrätten pågår. Jag återskapade därmed bloggen för att rädda inlägget från cache-limbo. Det är därför möjligt att andra gamla inlägg därför återkommer då och då.

Tankar kring Sverige, ursprungligen publicerat 4:e april 2011

De senaste åren har jag läst retorik och medie- och kommunikationsvetenskap. Det har fått mig att inse hur processen fungerar kring ord på ett nytt sätt, eller rättare sagt hur politiska aktörer försöker omdefiniera redan etablerade begrepp för sina egna syften.

Ett tydligt exempel är Moderaternas, högst framgångsrika, kampanj för att lansera sig som ett arbetarparti. De använde samma begrepp som Socialdemokraterna men inte i syfte att emulera deras politik utan för att få människor att ändra sitt synsätt, så att de basala definitionerna av ord och uttryck som förknippats med röd politik förändras. Ordet "Arbetare" och allt som förknippas med det fick nya associationer.

Min B-uppsats handlade om just den retoriska kampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Men det har alltmer slagit mig om hur denna kamp sker ständigt runt omkring mig. Det är få som inser i vilken hög grad ens eget språk, de ord man själv yttrar, är skådeplatsen för striden om definitionsrätten. Definitionsrätten är i sin tur oerhört viktig. Den aktör som lägger ut ramarna för vårt språk har makten att få oss att både tänka på helt nya sätt och utesluta vissa sätt att tänka. Jag tar ett simplifierat exempel genom att knyta ihop det med termen medielogik, alla aktörers tvång att anpassa sig till mediers villkor för att medverka i mediet i fråga:

Ett tv-segment utgår ifrån en demonstration utanför en regeringsbyggnad. Journalisten säger i sin rapport: "Då flera av demonstranterna bär masker är det svårt att avgöra vilka som är emot och vilka som är för regeringen." Journalisten vänder sig mot en slumpmässig demonstrant som passerar och frågar: "Är du för eller emot regeringen?"

Journalisten har 1. Definierat alla demonstranter som att ha ett entydigt syfte och därmed gjort detta till sanning för tv-tittarna. 2. Gjort det omöjligt för den demonstrant som hon intervjuar att få tillgång till mediet utan att definiera sig enligt den skala hon själv ritat upp. Tittarna får inte ta del av en verklighet mer komplicerad än att den passar in i tv-rutan och de upplever att en kanske mångbottnad kris ser ut på ett missvisande sätt. Journalisten har definitionsrätten.

I annonsen ovan ser vi hur Moderaterna skapar ett val. Arbetslinjen eller utbyggda bidragssystem. Ingen kan säga emot, ifall man inte undviker att besvara frågan och istället ifrågasätter att valet är så enkelt. Numera vet alla svenskar att ordet "Arbetslinjen" på ljusblå bakgrund betyder kapitalism i ideologiskt paket, slopad förmögenhetsskatt och Fredrik Reinfeldt på framsidan av broschyren. Men trots den liberala tonen finns det fortfarande en lukt av snickarbyxor och matlåde-luncher kring ordet. Det är det som är det geniala med det. Genom att vrida på ordets innebörd så omfattar nu det som Moderaterna framhåller som sin största fråga även den enskilde arbetaren. Moderaterna har framgångsrikt lyckats associera sig med arbetaren och golfaren.

Ibland stör det mig att människor inte inser hur viktigt det är vem som ligger bakom uttrycken du slänger dig med. Vad vore ordet "Utanförskap" utan att Moderaterna själva myntade det och profiterade på det? På samma sätt som tv-reklamer ska få dig att inse att du har ett problem (För liten tv, för näringsfattig kattmat, för dålig städprodukt) så vill politiska kampanjer som den lösa problem genom att kämpa om rätten att definiera de problemen till sin fördel. Kan de få dig att se på ett problem som de vill att du ska se dem kan de också visa dig de rätta lösningarna.

Tanke # 10

2011-08-08T14:09:00.000+02:00

Vi måste hela tiden vara medvetna om språket. Som ett verktyg, som en helhet. Annars riskerar vi en situationen där vi inte längre styr språket utan det, och dess begränsningar, styr oss.